Plikt- respektive konsekvensetik

Källa: Plikt- respektive konsekvensetik

Två debattinlägg.

Vi normala människor i Sverige, vi som fortfarande har ett sunt förnuft och reagerar på vad som händer i landet, lider sannolikt alla av kronisk frustration; en psykisk smärta som temporärt kan lindras av att läsa intelligenta siter och bloggtexter. Förmodligen kan textförfattarna också känna lindring genom att skriva ner sina tankar. Att ibland också aktivt ge sig in i kommentarsfälten kan ge viss hugsvalelse.

I allt detta pågående vansinne finns det anledning att påminna om den glömda plikten, riksdagsledamöters plikt mot Sverige och dess befolkning. Den plikten har man glömt, inte förstått eller ger man fan i. Varför har vi ingen ed som talmannen förestavar inför varje nytt riksdagsår och som riksdagsmännen högtidligen förbinder sig till att följa? En sådan ed borde innehålla ett starkt avståndstagande från politiskt rävspel, decemberöverenskommelser, trohet mot parti och partiledare ( vi minns 8 år med Fredrik R., man lydde Hitler också) och skyldigheten att ta politiskt ansvar/regeringsansvar när en sådan situation föreligger.

Att bli vald som riksdagsman borde väl vara bland de finaste uppdrag man kan få. Man har fått uppdraget att vara folkets röst. Då borde ju rimligen också folkviljan synas i ledamöternas arbete och beslut. Folkviljan går i alla lägen före parti- och partiledartrohet.

Under många år har vi sett hur svensk politik i oerhört viktiga frågor kört över den svenska folkviljan. Man har inte gjort sin plikt, man har istället ställt upp för andra krafter som inte vill Sverige och dess befolkning det bästa. Undra på att vi är många som föraktar och ser ner på våra folkvalda. Det borde förstås finnas möjligheter, utöver de allmänna valen, att på något sätt bli kvitt de politiker som uppenbarligen inte företräder folket. Vi kan knappast lita på några politiker. Ibland ser vi rena farser: vänsterpolitikern säger t.ex: ”om sverigedemokraterna tycker som vi i en röstningsfråga då röstar vi inte som vi tycker.” Man kan tänka sig en vardaglig situation: sverigedemokraten i matsalskön frågar om dagens rätter som visar sig vara slottstek och pölsa. Han tar slottsstek medan vänsterpartisten som följer efter tar pölsa, något han hatar. Inga politiker tycks tänka tanken: konsekvenser. Om några årtionden kommer man att prata om ”fornstora dar” från en låg position i rännstenen. Personligen blickar jag ner mot dagens journalister och politiker och känner mig överlägsen, helt berättigat.
Alltså en liten reflexion över din plikttext.
Tack för den!

Stig Rydmark

***

KOA, jag brukar läsa det du skriver med stor behållning, men inlägget ”Plikt- respektive konsekvensetik” gjorde mig faktiskt lite besviken. Som jag ser det är dagens svenska politik extremt genomsyrad av just konsekvensetiskt tänkande och i princip inte alls av någon kantianskt pliktetik. Att svenska politiker gör en annan värdering av konsekvenserna än t.ex. de som vill hjälpa i närområden, gör inte politikers och medias etiska grundsyn pliktetisk, det betyder bara att de värderar konsekvenserna på ett annat sätt, vilket jag hoppas kunna visa.

Själva flyktingkonventionen och, skulle jag hävda, de flesta svenska politikerna, utgår från att den förda migrationspolitiken leder till maximal lycka för maximalt antal människor. Att svenskar offras och får ett sämre liv av den är ointressant, då fler får ett så mycket bättre liv. Besluten styrs alltså inte av någon plikt att hjälpa, utan av en utilitaristisk/konsekvensetisk grundtanke. Att politikerna gör en annan värdering av konsekvenserna än t.ex. de som vill hjälpa i närområden, gör inte heller politikers och medias etiska grundsyn pliktetisk, det betyder bara att de värderar konsekvenserna på ett annat sätt.

Ur ett visst perspektiv kan deras handlingar bedömas som konsekvensetiskt oetiska, men det kan handlingarna även vara ur ett pliktetiskt perspektiv, det beror helt enkelt på vad man anser vara en plikt och mot vem. Några exempel på fundamentala plikter i klassisk pliktetik skulle kunna vara:

Vara rättvis
Tala sanning
Lyda lagar
Bevara livet

Om vi gör en värdering av ovanstående plikter i nuvarande svensk kontext skulle man kunna komma fram till följande:

Är det rättvist att unga svenska flickors livssituation kraftigt försämras genom t.ex. ökad risk att utsättas för våldtäkt, för att välbärgade unga män från fredliga länder skall kunna få fri försörjning i Sverige? Är det rättvist att svenska skattebetalare skall behöva betala för att icke-skyddsbehövande skall få fri sjukvård i Sverige? Är det rättvist att döma miljontals människor i flyktingläger till en säker död, för att några få skall få en bekväm tillvaro i Sverige? Man kan nog i många fall anta att framför allt journalister och andra asylaktivister sannolikt tänker i termer av det som kallas den konsekvensetiska likhetsprincipen när det gäller rättviseaspekten. Den stadgar att alla har samma rätt till allt och således samma rätt att leva i Sverige. Alternativt följer de istället den konsekvensetiska behovsprincipen, som säger att det mest rättvisa är att den som har störst behov av något, är den som har moralisk rätt till det. Om man frågar sig vad som skulle vara rättvist för en pliktetiker så skulle det kunna vara något som ligger i linje med principen om att ingen människa får användas som medel, utan att varje människa skall vara ett mål i sig. Alltså får man inte använda PUT till migranter för att man själv skall få ett bättre samvete och migranterna får inte använda svenskarna som ett medel för att kunna bosätta sig i Sverige.

Om man påstår att man är yngre än man är, vilket många s.k. ”ensamkommande” gör, så har man klart brutit mot plikten att tala sanning. Om man som politiker eller journalist mot bättre vetande upprepar dessa lögner så ljuger de själva och bryter således även de mot plikten att tala sanning. Om t.ex. journalister hade styrts av pliktetik så hade de följt den gamla devisen ”Sök [och säg] sanningen! Om det så leder dig till helvetets portar.”. Att de inte gör det beror på att de **inte** rapporterar konsekvensneutralt, d.v.s. att plikten att tala sanning värderas lägre än de eventuella negativa konsekvenserna för de som far med osanning.

Om man som anställd i det offentliga medverkar i det ovannämnda spelet, och såldes också ljuger, för att medverka till att en icke-skyddsbehövande får stanna, då vederbörandes livssituation skulle bli bättre här än i hemlandet, så har man medverkat till lagbrott och således brutit mot minst två klassiska plikter inom pliktetiken. Vi hade då inte haft enbart en ”Migga-X” som hade rapporterat från Migrationsverket och andra myndigheter, utan ett otal myndighetsföreträdare som dagligen hade översköljt oss med rapporter om oegentligheter och missbruk. Antalet anställda inom sagda myndigheter som hade sparkats ut, då de känt sin plikt att avslå mycket fler ansökningar om uppehållstillstånd hade sannolikt också varit högt. Men då plikten att följa lagar värderas lägre än konsekvenserna för de asylsökande som kan tänkas få ett avslagsbeslut om lagarna följs så är rapporter av det slaget dock alltför få.

Den sista plikten är lite klurigare och antagligen den enda där dagens svenska konsensus kan sägas vara pliktetiskt influerad, i alla fall bland de mer naiva aktivisterna som fortfarande tror att alla asylsökande flyr från en säker död. Dock är nog de flesta som är lite mer insatta, som handläggare på Migrationsverket, polis och socialtjänst, väl medvetna om att dagens politik dömer fler till döden än den räddar, varför de rimligtvis inte kan drivas av plikten att bevara liv.

I de fall det finns spår av pliktetik hos vissa så får man här hålla i minnet att det då handlar om en ”socialliberal” plikt som inte sträcker sig längre än näsan räcker. För t.ex. handläggaren på Migrationsverket blir således inte plikten att bevara liv något universellt, utan omfattar enbart den asylsökande som sitter på andra sidan bordet.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att den motsättning som du identifierat inte handlar om plikt- eller konsekvensetik, utan om synen på vem/vilka något skall vara bra för och hur man skall bedöma rättvisa inom utilitarismen. Du anser, som jag tolkar det, att meritprincipen bör styra vid rättvisebedömningen, alltså att t.ex. den som mest förtjänat rätten till svensk välfärd har mest rätt till den. Som tidigare sagt så följer den andra sidan snarare likhetsprincipen alt. behovsprincipen när de bedömer vad som är att betrakta som rättvist eller inte. Vidare utgår den andra sidan från en helt annan utgångspunkt när det gäller vem/vilka en handling skall vara positiv för för att kunna anses vara moraliskt god.

En utilitarist kan utgå ifrån någon av följande grupper/individer vid bedömningen av en handlings konsekvenser:

1. Det egna jaget eller den egna gruppen (utilitaristisk egoism)
2. Alla andra individer eller grupper (utilitaristisk altruism)
3. Jag själv och alla andra (utilitaristisk universalism)

Nummer ett skulle i dagens Sverige tveklöst fördömas som ondsint rasism. Att göra moraliska bedömningar utifrån vad som är bäst för en själv eller den grupp man tillhör kan leda till uthängningar i media, avsked från jobb och andra långt mer negativa konsekvenser. Även nummer tre anses som mycket tveksam, då det bland etablissemanget anses som suspekt om man ens vågar tänka tanken att välbefinnandet för en själv eller den egna gruppen alls har någon moralisk relevans. Däremot passar nummer två väldigt väl in i tankemönstren hos de som sjunger mångkulturens lov.

En annan skiljelinje inom konsekvensetiken är den mellan ”regelutilitarismen” och ”handlingsutilitarismen”. Regelutilitarismen stadgar att en handlings moraliska status beror på konsekvenserna av att en regel omfattas generellt, d.v.s. alltid och av alla. Att tala sanning antas med det synsättet alltid leda till största möjliga lycka för störst antal människor och skall därför antas som generell regel som inte får brytas. Det är alltså inte konsekvenserna i det enskilda fallet som är det avgörande för regelutilitaristen, utan att regeln antas leda till störst generell lycka. Handlingsutilitaristen gör istället en bedömning i den konkreta situationen vilket gör att en lögn kan vara moraliskt riktig om det leder till största möjliga lycka i den speciella situationen.

För att exemplifiera: Om man är en altruistisk handlingsutilitarist som anser att likhetsprincipen skall råda kan det mycket väl vara moraliskt försvarbart att som handläggare på Migrationsverket medverka i en lögn om att en 40-årig afghan är en 16-årig syrier, då man anser att alla har samma rätt att leva i Sverige (likhetsprincipen), att andras väl går för den egna gruppens välbefinnande (altruismen) och då lögnen man medverkar i får den (enligt den egna uppfattningen) moraliskt goda konsekvensen att vederbörande får stanna.

Om man å andra sidan är en ”egoistisk” regelutilitarist som anser att meritprincipen skall råda så skulle ovanstående handläggare agera moraliskt förkastligt om vederbörande medverkade i lögnen och inte avslöjade den. För det första då det skulle bryta mot den universella regeln om att man inte skall ljuga, för det andra då man kanske anser att det är de som medverkat till att bygga Sverige som har rätt till henne och slutligen då konsekvenserna av att ytterligare en bidragsförsörjd invandrare utan skyddsskäl tillåts bosätta sig i Sverige vore negativa för den egna gruppen.

Personligen är jag inte förtjust i utilitarismen över huvud taget, då den leder till konstiga konsekvenser som jag har svårt att svälja. Intuitivt måste en morallära inte bara bedöma handlingar utifrån sina konsekvenser, utan även väga in avsikter och motiv hos den som utför en handling. Jag finner det t.ex. svårt att säga att någon handlar moraliskt gott om en persons handling leder till goda resultat trots att vederbörande har onda avsikter. Säg att en person t.ex. skulle vilja utrota hela mänskligheten genom att sprida ett gift i luften, men tar fel och istället sprider något som gör alla människor lyckligare och mer produktiva, utan att det har några negativa konsekvenser. Enligt konsekvensetiken/utilitarismen skulle vederbörande gjort en moraliskt god handling, vilket intuitivt framstår som väldigt märkligt. Konsekvenserna må vara positiva, men det tycks som att bedömningen av en handlings moraliska värde inte enbart styrs av dess konsekvenser.

Daniel J. Karlsson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s