Ingentingfolket av KOA

Källa: https://morklaggning.wordpress.com/2016/04/01/ingentingfolket/

” Det fredsskadade folket är det empatiskadade folket”

ingentingHomo sapiens sapiens – människan som vet att hon vet – det vill säga den nutida människan, har existerat i ungefär tvåhundratusen år. Den moderna människan har funnits mindre än en procent av denna tid. Räknar vi om denna existens till klocktid, så har hon ännu inte funnits under ens en kvart av ett dygn. Således har hon under 23 timmar och mer än 45 minuter levt ett liv där hennes identitet i första hand bestämts av tre tillhörigheter, där hon inte som individ har gjort något egentligt val, tre tillhörigheter hon fötts in i. De har utgjort basen för hennes självuppfattning, det hon vet att hon vet om sig själv:

  1. Könet
  2. Den släktgrupp hon fötts in i, dvs. kärnfamiljen, släkten och släktklanen.
  3. Den etniska grupp som denna släktgrupp tillhör

Till dessa primära identiteter kan man lägga ett antal sekundära identiteter, i första hand yrken och kompetenser. Det är främst männen som på så sätt har haft möjlighet att bygga ut sina identiteter. Någon är en skicklig snickare, en annan målare, en tredje präst.

I sig finns det ingenting som säger att dessa sekundära identiteter är mindre viktiga än de primära. Däremot kan man säga att under förmodern tid är de sekundära identiteterna ytterst marginella. En förkrossande stor majoritet av mänskligheten har aldrig gjort några identitetsval, utan det är de primära identiteterna som bestämmer deras liv och självuppfattning. Rimligen är dessa självuppfattningens fundament genetiskt förankrade.

Nu lever inte den förmoderna människan enbart i byar och släktklaner utan det bildas också riken och imperier. Dock kan inte vem som helst bli imperiebyggare, utan man måste vara född in i ”rätt” släkt, exempelvis en konungaätt. I dessa förmoderna riken bestämmer den person, alternativt släktklan, som befinner sig överst i hierarkin. Det är undantagslöst totalitära samhällen. Det gäller också för antikens grekiska demokrati, som höll sig med slavar. Folkets makt är begränsad till att göra uppror och skapa kaos, det vill säga förstöra den rådande ordningen. Det som gäller är att kungen, kejsaren, kalifen styr och – framför allt styr Gud via sitt prästerskap. Folket är undersåtar, såväl världsligt som religiöst.

För ungefär tvåhundra år sedan påbörjades ett paradigmskifte, som kom att radikalt förändra identitetsbygget. Det har fyra byggstenar, som passar samman med varandra:

  1. Industrialismen
  2. Urbaniseringen
  3. Den demokratiskt styrda nationalstaten
  4. Individualismen

Industrialismen bygger på att vetenskapen och det rationella tänkandet utvecklas i Västeuropa. Maskinen och masstillverkningen gör entré. I Europa leder detta till att fabriker byggs, vilket i sin tur urbaniserar de befolkningar som tidigare levde av jordbruk. ”Arbetaren” föds, vilket samtidigt identitetsmässigt sett är såväl en ny sekundär identitet av avgörande betydelse, som en individualisering. Det industrialiserade samhället fokuserar individer – utbytbara med varandra. Kärnfamiljen överlever, men däremot inte den utökade släktgruppen eller släktklanen. Kön och etnicitet är fortfarande intakta enheter, som kompletteras med den nationella tillhörigheten. Etniciteten ”nationaliseras”, där det är möjligt. ”Ett folk, ett språk, ett land” blir receptet och etniska minoriteter måste underordna sig den etniska grupp som har makten.

I detta industrialiserade, urbaniserade och nationaliserade västerländska samhälle föds demokratin. Enkelt uttryckt kan man säga att den överhet som alltid ”ägt” sina undersåtar med demokratins entré förlorar, inte sin rikedom, men väl sin makt. Folket inte bara störtar makten utan klarar också skapa en ny ordning, där de behåller makten via sina valda ombud. Med demokratin ”boostas” individualismen. Det är inte längre familjen som är den viktigaste enheten, utan individen. Individen röstar och makten urskiljer och hanterar medborgarna i egenskap av individer. Därmed öppnas möjligheter också för kvinnorna att forma sina identiteter.

I detta samhälle har medborgarna makten, i rollen som ”det arbetande folket”. Identiteterna som ”medborgare” och ”arbetare” blir de viktigaste bland alla de sekundära identitetsmöjligheter som står den moderna västerländska människan till buds.

Nu hastar jag vidare till nästa paradigmskifte, som inleddes för ungefär ett halvsekel sedan, när postmodernismen föddes. Identitetsmässigt betyder det att allt som är fast i identitetsbygget förflyktigas. De primära identitetsgrunderna omvandlas till sekundära. Den västerländska människan måste nu välja sin identitet från ett läge där ingenting längre är självklart. Det gäller könet, där ett antal alternativ radas upp. Det gäller kärnfamiljen och äktenskapet, varför är det bara heteronormativa som kan bilda familj? Det är orättvist! Det gäller faktiskt också etniciteten, som utmanas av mångkulturen. Givetvis gäller det också rasen, ett ord som för övrigt är förbjudet i Sveriges offentliga debatt. Ras får man inte tala om.

Jag erinrar mig en passus ur en nordamerikansk tevedebatt. Den vita kvinnliga programledaren talar med en ganska ljushyllt men ”svart” man. Han säger till henne: ”Min mamma var vit och min pappa svart. Jag ser mig själv som en svart man.” Programledaren invänder att han ju är en hybrid, varför ska han då definiera sig själv som svart? Han svarar att som vit blir han inte accepterad, eftersom hans hudfärg säger något annat, alltså identifierar han sig med de svarta. Skulle han se sig själv som en hybrid, då var han ju ingenting. Hybrider har ingen historia, ingen tillhörighet. Han sa: Det är att vara ett missfoster.

Om jag ser Sverige med ett postmodernt perspektiv, så har ett etniskt homogent land med iver anammat det mångkulturella idealet. Därmed blir vi till ett ”ingenting”, vilket bekräftas av att mångkulturens olika banérförare – exempelvis Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt – tror sig förstå att Sverige inte har några traditioner, inte har någonting. Det är inte sant men det är åt det hållet vi är på väg, mot att axla rollen av hybrider, ett ”ingentingfolk”.

Individen ställs inför valmöjligheter som aldrig tidigare existerat och som människan förmodligen inte evolutionärt är designad för. Modernismens identitetsbygge är på väg in i historien. Arbetare och fackligt anslutna medborgare definierar inte sig själva kollektivt längre. Industrisamhället tillhör gårdagen och lärdomarna från två världskrig har djupt komprometterat nationalismen.

Därmed försvinner basen för medborgarnas maktinnehav. Individualism och globalism rycker undan mattan för demokratin. När massan inte längre urskiljer några gemensamma intressen och inte längre klarar att försvara dessa kollektivt och när makthavarana och opinionsbildarna inte längre förstår att nationalstaten är demokratins förutsättning, då gör den svaga medborgaren entré, ett lätt byte för en världselit, som inget hellre vill än att återta den makt som den förlorade med demokratins födelse. Deras utopi är befolkad av ”ingentingmänniskor”, utbytbara med varandra. Och där de själva har makten.

Samtidigt som det evolutionära bygget utmanas och identitetsbygget blir ett personligt ansvar, så föds nya, vad som skulle kunna kallas för motkulturella identitetsbyggen. Det finns en paradox i att när det solida identitetsbygget försvinner, så blir individens behov av att skaffa sig en identitet starkare än någonsin. Jihadismen är en sådan rörelse. Miljörörelsen med sin dröm om fri invandring en annan. Feminismen med sin kamp gentemot patriarkatet är också en sådan motrörelse. Antagligen kan också ätstörningar som anorexia tolkas i ljuset av de höga krav som det individuella identitetsbygget ställer.

Innan jag sticker ut huvudet och avslutar med att säga sådant som inte får sägas, vill jag påpeka att feminismen är enideologi. Det betyder att män kan ansluta sig till den – och gör det. Det betyder också att kvinnor kan avstå och bekämpa feminismen, utan att det i sig ska tolkas som att de stöder ”manssamhället”. Och nu sticker jag ut huvudet: Feminismen är ett barn till postmodernismen och direkt samhällsdestruktiv, genom att sätta känslorna och empatin framför det kyliga förnuftet. Feminister tycks inte ens förstå att islam är oförenligt med deras krav på kvinnlig jämställdhet. Det finns mera att säga. Många säger det, men feminister lyssnar inte på några andra än sina ”medsystrar”. Och bara till medsystrar i rätt feministisk gruppering.

Det sägs ibland att Sverige är ”fredsskadat”. Vi har haft fred så länge att vi inte längre begriper att skydda oss själva och det egna landet. Jag skulle hellre säga att Sverige är empatiskadat och även om det inte är den enda komponenten i en analys, så befinner sig feminismen där. Vi gråter inför världens lidande och öppnar landet för invandrare som vi ger empatiska beteckningar som ”flyktingar” och ”ensamkommande flyktingbarn”. Våra makthavare och opinionsbildare säger att det pågår en flyktingkris och Sverige måste axla sitt ansvar. Det är inte längre det nationella förnuftet utan de globaliserade känslorna som regerar landet. Och dessa känslor hänger samman med feminismen, de utgör ett kvinnligt sätt att förstå världen.

Eftersom tillgången på flyktingar (”människor som flyr för sina liv”) och ”ensamkommande flyktingbarn” (måste tas om hand) är långt större än den svenska kapaciteten att med bibehållet välstånd ta hand om och försörja dem, är det empatiska förhållningssättet ett nationellt undergångsrecept. Så säger det förnuft som förr satt i högsätet i det moderna samhället. Det identitetsgrundade förnuft som postmodernismen arbetar hårt för att förpassa till historiens skräphög.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Invandring och mörkläggning

ingentingHomo sapiens sapiens – människan som vet att hon vet – det vill säga den nutida människan, har existerat i ungefär tvåhundratusen år. Den moderna människan har funnits mindre än en procent av denna tid. Räknar vi om denna existens till klocktid, så har hon ännu inte funnits under ens en kvart av ett dygn. Således har hon under 23 timmar och mer än 45 minuter levt ett liv där hennes identitet i första hand bestämts av tre tillhörigheter, där hon inte som individ har gjort något egentligt val, tre tillhörigheter hon fötts in i. De har utgjort basen för hennes självuppfattning, det hon vet att hon vet om sig själv:

  1. Könet
  2. Den släktgrupp hon fötts in i, dvs. kärnfamiljen, släkten och släktklanen.
  3. Den etniska grupp som denna släktgrupp tillhör

Till dessa primära identiteter kan man lägga ett antal sekundära identiteter, i första hand yrken och kompetenser. Det är främst…

View original post 1 314 fler ord

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s